Tungels

Uppfödning av svart och brun mellanpudel
Pudelns kärna: hjärta och hjärna

 


Elsie
Tungels Electric Eyebright

 


Ivar
SUCH Rusch Mix Uva Rara

Elsie och Ivar
- stolta föräldrar till P-kullen, född den 22 november 2007
Sida 1

Till sid 1    sid 2   sid 3   sid 4   sid 5   sid 6    sid 7    sid 8

horizontal rule

17 november 2007. Elsie går i väntans tider. Nu är det en knapp vecka kvar till beräknad nedkomst och Elsie är tjock, har gått upp 2,5 kg. Valplådan, som har inspekterats noggrant och godkänts av den blivande mamman - som ju vet precis vad som är på gång - är på plats i barnkammaren och allt annat är också förberett. Nu kan valparna ju komma vilken dag som helst, de är beräknade till den 22 november.

 

Vi hade nog inte tänkt att Elsie skulle få ha någon mer kull. Hon har fyllt sju år och har tidigare fått tre fina kullar. Men hon är en frisk och stark hund och en väldigt duktig mamma. Så en dag när vi var på skogspromenad och Elsie, i höglöp, hela tiden råmade efter killar, tänkte jag om. Jag hade träffat Ivar (SUCH Rusch Mix Uva Rara) på Pudelklubbens inofficiella utställning i Stockholm tidigare under hösten då jag hade förtroendeuppdraget att vara domare, och blev väldigt imponerad av honom. Ivar blev inte bara Bästa Veteran utan dessutom Best in Show,  9 år gammal. En härlig maffig kropp, suverän päls, vackert huvud, härliga rörelser och ett underbart temperament!  Jag ville så gärna ha valpar efter Ivar och Elsie tillsammans! Att Ivars pappa och Elsies morfar är samma hund, den utomordentligt fina engelska importen Multichampion Kimalia Tropical Midnight - "Ramsey", salig i åminnelse, gjorde det hela ännu intressantare. Det blir en linjeavelsgrad av 7%.

Nu blev det bråttom! Elsies ögonintyg hade gått ut 14 dagar tidigare och dessutom måste hon ha ett friskintyg från veterinär eftersom hon fyllt sju år. Hon höglöpte och skulle behöva paras dagen efter... Hem och ringa Albano! Mjaaa - ögonlysning, det var ont om tider som vanligt, men med hänsyn till omständigheterna skulle den vänliga ögonveterinären kunna pressa in oss dagen därpå. Tack! Ringa veterinär 1: tyvärr inga tider. Ringa veterinär 2: välkommen i eftermiddag! Tack! Ringa Ivars matte: är Ivar ledig imorgon eftermiddag? Det var han! Tack! Snabba beslut är goda beslut.

Att kärleken mellan Elsie och Ivar var ömsesidig kunde man lätt se. De var väldigt glada att träffas igen.

19 november. Jag har tillbringat några dagar i sängen med hemofilusinfluensa. Och med hundarna. Den som inte har legat i influensa under ett duntäcke och fem mellanpudlar vet inte vad "trångt" och "varmt" innebär!  Men jag har inte hjärta att köra ner dem, de är ju så omhändertagande, mina ömsinta små sjuksystrar.

En bra sak med att vara sjuk är i alla fall att man hinner att läsa. Jag har hunnit med Khaled Hosseinis "Flyga drake" (jag säger bara: LÄS DEN!), Åke Edvardssons "Nästan död man", Doris Lessings "En överlevandes minnen" och Emily Brontës "Svindlande höjder". Vilken litteraturblandning. Idag har jag varit hos doktorn och fått antibiotika så att jag inte ska smitta ner bebisarna när de kommer. De lever vilt där inne i den stora pudelmagen och börjar säkert längta ut. Elsie har gått upp över 3 kg i vikt.

 


 

22 november. Elsie, punktlig och ordentlig som vanligt, parkerade sig i valplådan klockan 9 i morse och redan 15 minuter senare hade hennes förstfödde son kommit. Sedan blev det värre. Elsie krystade och krystade, vi sprang i trappor, vi var ute och gick, masserade och Elsie jobbade för allt vad hon var värd, hon är så duktig! Tiden gick och valpen där inne åkte bara upp och ner i födelsekanalen, jag kunde känna den men den kom inte så långt ner att jag fick grepp om den. Stackars Elsie jobbade men ingen valp kom ut. Det är vid såna tillfällen man verkligen undrar varför man är hunduppfödare. När det hade gått två och en halv timme ringde jag till Djursjukhuset Albano och annonserade vår ankomst.
 

Först skulle bara vi göra ett allra sista, rejält försök. Elsie stod på golvet och jag beväpnade mig med ännu ett par operationshandskar och så tryckte vi på båda två. Till sist blev en stor nos synlig, jag bytte till bomullsvantar, tog tag och drog allt vad jag orkade. Stackars Elsie. Men det MÅSTE ju bara gå. Så, efter nästan tre timmars hårt arbete (det heter ju också "labour" på engelska) kom valpen äntligen ut, en jättestor brun tikvalp, 320 gram tung: rekord! Väldigt aktiv var hon och inte ett dugg trött efter sin pärs. De sista två valparna stod redan i kö och kom snällt utkrypande, nästan av sig själva. Leja, Bina, Ebba och Julia tittade intresserade på genom grindgallret hela förmiddagen, väldigt nyfikna och inte så lite avundsjuka.
 


 

Nu ligger där fyra fina valpar i valplådan: två svarta hannar och en svart och en brun tik. En drömkull!

Elsie är nöjd och glad och är som vanligt en jätteduktig mamma från första stund. Nu ska jag gå och läsa färdigt morgontidningen.

23 november. Elsie och jag har haft en orolig natt, eftersom hon - som alltid - fick diarré efter de efterbördar som hon fick ta hand om. Så blir det alltid, men det är ändå bra att låta tiken ta hand om några då det finns nyttiga hormoner och annat som är bra att låta tiken få när hon har valpat. Men mycket spring blir det första natten efter en valpning!

Valparna mår prima, de äter så det kluckar och sover med små muskelryckningar, som små valpar ska. Elsie är - som alltid när det gäller henne - en ovanligt sjåpig morsa som inte vill lämna sina valpar ens för kortkorta stunder, och den obligatoriska duschen för att bli av med allt kladd efter förlossningen var ingen rolig stund för henne. Nu är hon i alla fall ren och fin! Nu funderar vi på lämpliga blomnamn på bokstaven P. Kanske engelska den här gången?

 


24 timmar

26 november. Valparna äter, sover och växer. Elsie kan inte ens lämna dem för att gå och äta, utan äter frukost, lunch, middag och kvällsmat i sängen. Vilken morsa hon är!

Nästa sida

Besöksräknare

Copyright © Annika Tungel, Tungels Pudlar 2000
2013-10-23