Varför i hela friden skaffar man sig en PUDEL???

- Ja, det frågade jag mig en gång i tiden. "Om man ändå ska ha besväret med en hund, kan man väl skaffa sig en riktig hund!!!" - så tänkte jag. En pudel var ju bara en accessoar, något för gamla tanter att ha i snöret och att skämma bort vid matbordet. Skälliga, nervösa och övererotiska var de ju också, det visste man ju. Fjöshundar!

Om någon då hade sagt till mig, att jag idag skulle sitta här med flera pudeltikar och kennelnamn för pudeluppfödning, skulle jag ha gapskrattat. Jag, som i hela mitt liv haft RIKTIGA hundar; schäfer, rottweiler, collie!

När så en god vän till mig år 1987 köpte sig en mellanpudelpojke tänkte jag: Varför köper hon inte en riktig hund, en schäfer till exempel, i stället? Då hade jag den underbara, ljuvliga schäfertiken Anja, som jag tränade och tävlade i lydnad, spår och bevakning. När min vän Märta en dag bad mig ta hand om pudeln Boss på hennes semester tänkte jag, javisst, varför inte, men så kul blir det väl inte? En sådan fjanthund!

Efter två dagar med Boss var jag såld! En så rolig, humoristisk, smart, charmig och lättsam liten hund hade vi knappast haft i huset tidigare. Allt nytt var bara kul, han lärde sig blixtsnabbt att åka båt, att springa bredvid cykeln, hur man umgås med katterna och mycket annat och han bjöd oss dagligen på många glada skratt med sin humor, sina upptåg och glada påhitt.

Och när Märta sedan plötsligt gick bort (drabbad av en hjärnblödning när hon satt till häst i Lilljans-skogen) och jag fick ta hand om Boss var det bara trevligt få honom i huset. Tyvärr blev det inte så länge eftersom Märtas syster ville ha honom hos sig, och så var det bara vi och Anja igen. Men tanken var väckt - en pudel ville jag ha.

- Mina barn sa: "men mamma, du kan väl inte ha en PUDEL!?!"

- Min man, Ingemar, sa: "en pudel - då flyttar jag!"

- Min ridlärare sa: "Annika, har du blivit SÅ gammal?"

Och jag lyssnade på allt som alla sa och såg mig om efter en annan ras - kanske en mellanstor terrier av något slag, eller en mellanschnauzer? - och var och tittade på många hundar, hade till och med några hemma på prov.

Men det var bara en pudel som dög nu för mig, som komplement och som sällskap till schäfertiken Anja. Så jag började leta. En mellanpudelpojke skulle det vara, en likadan som Boss. Tikar var jag inte intresserad av, de var säkert alldeles för veka för mina krav - jag skulle ju ha en liten tävlingshund och då var det väl bara en hane som skulle räcka till.

Men det fanns inte en enda pudelpojke att uppbringa, inte i hela Sveriges land. Jag sökte hela hösten, vintern och våren: förgäves. Så fick jag kontakt med Ruffas matte. Ruffa var dräktig och skulle nedkomma i slutet av april. Jag var där och hälsade på och blev förtjust i Ruffas otroligt trevliga väsen och vackra yttre, och beställde en hanhund i den kommande valpkullen. Så - en lördagmorgon  i slutet av april ringde Ingrid: "nu är valparna födda, det blev två tikar och en hane, men hannen är ju tingad sedan länge. Vill du inte ha en tik istället?"

Nej tack!

Så jag fortsatte mitt sökande, fortfarande förgäves. Efter några veckor ringde Ingrid igen: "Om jag inte behåller den stora tiken själv, vill du ha henne då?" Nej tack! Men titta på valparna ville jag gärna, jag hade ju aldrig sett så små pudlar förut. Och söta var de förstås, men jag ville absolut inte ha en tik. Och Ingrid skulle själv behålla den största tiken, Anisette - och hanen och den lilla tiken var tingade sedan länge. Så det var inte alls aktuellt.

Efter många turer och om och men, och trots Ingemars bestämda hot om flyttning (jag ska inte trötta läsaren med allt) kom ändå lilla Isa Anisette till huset till slut, vid åtta veckors ålder! Och resten vet den som studerat min hemsida: det är ett av de bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Och Ingemar - ja om han nu tvingades välja mellan pudlarna och mig, så är jag inte bombsäker på vad han skulle välja...

Pudeln är en humoristisk, rolig och sportig liten hund, en kompis som hänger med lika bra som en större hund, både på skidturen och cykelturen, och som tar sig fram överallt i skogen, tuff, orädd, oöm, intelligent, gladlynt, lättlärd... allt! Pudeln är social och gillar som regel både människor (särskilt barn!) och andra hundar. Man kan göra nästan allt med en pudel som man kan göra med en schäfer - kanske inte dra pulka eller tävla skydds, men annars det mesta. Pudeln är till exempel utmärkt till lydnad, spår, sök, viltspår och agility

Ingen annan hund ser dig så stadigt in i ögonen som en pudel, och det är också mycket tilltalande. Ytterligare en fördel är ju att pudeln inte fäller hår så att man måste dammsuga hela huset varje dag. Men man måste i stället tycka om pälsvård: att bada och kamma ska vara en mysig stund för både mig och min hund.

Jag kommer aldrig att byta ras igen. Prova själv så får du se - om du inte redan har gjort det!

Annika