En trist
utställningserfarenhet
I somras var jag på en
specialklubbsutställning med en ung pudel, som var på sitt unga livs
andra utställning. Kvällen innan hade jag skadat ett ben, varför jag bad
en ung flicka – som är en skicklig handler – att visa min hund i ringen.
Först såg det ut att gå bra, men
så fick
hunden panik, hon ville absolut inte lämna sin matte och följa med en
obekant. Hon satte sig på bakhasorna och i ringen fick vi se en mycket
olycklig hund, tillsammans med en lika olycklig flicka.
När jag ville gå in och ta hand om min hund
själv blev jag avvisad av ringsekreteraren. Mycket bryskt och barskt.
I den gemytliga, lite familjära
tillställning som en rasklubbsutställning enligt min mening bör vara,
ska alla deltagare kunna trivas och ha roligt. Även - och kanske framför
allt - en ovan unghund! Ska ringsekreteraren verkligen få uppträda som
en commandosoldat? Utan medkänsla med en rädd och ledsen hund och dito
flicka?
Även om det i de nya
utställningsbestämmelserna anges att det inte ska vara tillåtet att utan
skäl byta förare – en regel som tillkommit huvudsakligen för att stävja
kaoset i ringarna för en viss bruksras – så händer det inte sällan att
det sker. Det är, enligt flera erfarna domare jag har talat med, vanligt
och upp till domaren att avgöra. Vilket domaren i det här fallet (som
kom från ett annat land) inte kände till och efter bedömningen bad om
ursäkt för.
Jag ångrar bittert att jag inte helt sonika
gick och tog ut min ledsna hund ur ringen och kan bara hoppas att hon
har glömt den upprörda stämningen från den här utställningen. Att hon
nästa gång kan visa sig som den glada och frimodiga hund hon är. *)
Kritiken? En ”tvåa” med följande vitsord: ”A
little nervous. Good head. Couldn´t see her move
properly. Good back end. Nice mouth and good eye. Plenty depth of
chest.”
*) Det
kunde hon inte, visade det sig på nästa utställning. Hon kommer nog aldrig att tycka att
utställningar är roliga. Väldigt sorgligt tycker jag. Men hon fick
åtminstone en "etta" på nästa utställning.