En trist utställningserfarenhet

I somras var jag på en specialklubbsutställning med en ung pudel, som var på sitt unga livs andra utställning. Kvällen innan hade jag skadat ett ben, varför jag bad en ung flicka – som är en skicklig handler – att visa min hund i ringen.

Först såg det ut att gå bra, men så fick hunden panik, hon ville absolut inte lämna sin matte och följa med en obekant. Hon satte sig på bakhasorna och i ringen fick vi se en mycket olycklig hund, tillsammans med en lika olycklig flicka.

När jag ville gå in och ta hand om min hund själv blev jag avvisad av ringsekreteraren. Mycket bryskt och barskt.

I den gemytliga, lite familjära tillställning som en rasklubbsutställning enligt min mening bör vara, ska alla deltagare kunna trivas och ha roligt. Även - och kanske framför allt - en ovan unghund! Ska ringsekreteraren verkligen få uppträda som en commandosoldat? Utan medkänsla med en rädd och ledsen hund och dito flicka?

Även om det i de nya utställningsbestämmelserna anges att det inte ska vara tillåtet att utan skäl byta förare – en regel som tillkommit huvudsakligen för att stävja kaoset i ringarna för en viss bruksras – så händer det inte sällan att det sker. Det är, enligt flera erfarna domare jag har talat med, vanligt och upp till domaren att avgöra. Vilket domaren i det här fallet (som kom från ett annat land) inte kände till och efter bedömningen bad om ursäkt för.

Jag ångrar bittert att jag inte helt sonika gick och tog ut min ledsna hund ur ringen och kan bara hoppas att hon har glömt den upprörda stämningen från den här utställningen. Att hon nästa gång kan visa sig som den glada och frimodiga hund hon är. *)

Kritiken? En ”tvåa” med följande vitsord: ”A little nervous. Good head. Couldn´t see her move properly. Good back end. Nice mouth and good eye. Plenty depth of chest.”