Tungels

Pudelns kärna: hjärta och hjärna

Svart och brun mellanpudel och vit och svart toy pudel
Mottagare av Svenska Pudelklubbens Förtjänsttecken 2015
 

Sheep´s Sorrel
1966-1977

Våren 1966 fick vår tricolorfärgade collietik Yasmine tio valpar, varav en sobelfärgad hanne som vi döpte till Sheep´s Sorrel. Alla tio valparna fick - som vi trodde - goda hem. Sorrel hamnade hos en familj i en mellansvensk stad. De hade en söt tioårig flicka som förstås blev överlycklig för sin valp, pappan var polis och mamman hemmafru - det hela verkade så bra tyckte jag.

Sorrel såldes på avbetalning. Så ska man inte göra, men det visste jag inte då.

Jag hade ett par kusiner i staden som drev en restaurang där, och när jag nämnde för dem att jag hade sålt en valp till polisfamiljen så blev de inte glada. Det där var nog inget bra hem sa de. De höll ögonen på valpen åt mig, och när jag efter ett par veckor fick höra att Sorrel inte verkade ha det så bra ringde jag familjen och erbjöd mig att köpa tillbaka honom. Det blev nobben. Allt var ju så bra.

Men efter ytterligare en vecka ringde mamman: nu kunde jag få komma och hämta hunden för nu var ju sommarlovet slut och flickan skulle börja skolan. Vi bodde då i Göteborg, 30 mil ifrån staden där Sorrel fanns, och vi var unga och fattiga, utan bil, men en god vän (hundägare såklart) erbjöd sig att köra och hämta valpen tillsammans med mig.

När vi kom fram mötte vi en ledsen flicka med en mager valp på trappan utanför huset. Inne i köket fanns mamman som lämnade ifrån sig stamtavlan och väntade sig att få pengar tillbaka. "Jag vill först se om valpen över huvud taget överlever" sa jag. Och så åkte vi till mina kusiners restaurang för att äta lunch.

Vi hade inte mer än hunnit dit så kom pappa polisen, arg som ett bi. "Pengarna då?" Jag förklarade att jag först skulle till veterinären med hunden, och att det kanske var han som skulle bli betalningsskyldig. Men det var först när min stora starka kusin närmade sig som pappa polisen gav sig.

Tillbaka i Göteborg igen åkte vi till Bjå Stjärnans Djursjukhus, där veterinären bara skakade på huvudet: "Den här valpen är inte mycket att hålla på, men om du absolut vill så kan vi ju försöka". Sorrel var utmärglad, uttorkad och hade grav rakitis, han kunde knappt gå. Han fick näringsdropp och kalk insprutat intravenöst. Varannan dag var vi sedan på sjukhuset där han fick behandling, däremellan fick han inte gå mer än korta sträckor i koppel, och måste bäras i trappor. Vi bodde på tredje våningen, utan hiss, och jag hade även en tvååring som måste bäras i trapporna. Ett svårlöst pussel. Men det gick.

Efter en tid kom ett ilsket illa stavat brev med allehanda hotelser från pappa polisen, men sedan jag skickat kopia av veterinärintyget och hotat tillbaka, med Djurskyddsföreningen och med att han skulle bli betalningsskyldig för veterinärkostnaderna, så hörde jag aldrig något mer. Jag tyckte bara väldigt synd om den lilla dottern.

Sorrel blev i alla fall en frisk och stark hund till slut, en glad och tillgiven vovve som kunde dra pulka i fjällen, som tävlade lydnad med gott resultat och som till och med tog pris på utställning, trots den lätta kobenthet som blev resultatet av hans sejour hos polisen i Köping.

Sorrel var dessutom världens snällaste hund, och bästis med vår papegoja Bello. När han 11 år gammal dog i cancer var saknaden obeskrivlig. Det är den än idag.

Mer om våra colliehundar kan du läsa här!

 

Copyright © Annika Tungel, Tungels Pudlar 2000
2016-10-19