Våren 1966
fick vår tricolorfärgade collietik Yasmine tio valpar, varav en
sobelfärgad hanne som vi döpte till Sheep´s Sorrel. Alla tio valparna
fick - som vi trodde - goda hem. Sorrel hamnade hos en familj i en
mellansvensk stad. De hade en söt tioårig flicka som förstås blev
överlycklig för sin valp, pappan var polis och mamman hemmafru - det
hela verkade så bra tyckte jag.
Sorrel såldes på
avbetalning. Så ska man inte göra, men det visste jag inte då.
Jag hade ett par kusiner
i staden som drev en restaurang där, och när jag nämnde för dem att jag
hade sålt en valp till polisfamiljen så blev de inte glada. Det där var nog
inget bra hem sa de. De höll ögonen på valpen åt mig, och när jag efter
ett par veckor fick höra att Sorrel inte verkade ha det så bra ringde
jag familjen och erbjöd mig att köpa tillbaka honom. Det blev nobben.
Allt var ju så bra.
Men efter ytterligare en
vecka ringde mamman: nu kunde jag få komma och hämta hunden för nu var
ju sommarlovet slut och flickan skulle börja skolan. Vi bodde då i
Göteborg, 30 mil ifrån staden där Sorrel fanns, och vi var unga och
fattiga, utan bil, men en god vän (hundägare såklart) erbjöd sig att
köra och hämta valpen tillsammans med mig.
När vi kom fram mötte vi
en ledsen flicka med en mager valp på trappan utanför huset. Inne i
köket fanns mamman som lämnade ifrån sig stamtavlan och väntade sig att
få pengar tillbaka. "Jag vill först se om valpen över huvud taget
överlever" sa jag. Och så åkte vi till mina kusiners restaurang för att
äta lunch.
Vi hade inte mer än
hunnit dit så kom pappa polisen, arg som ett bi. "Pengarna då?" Jag
förklarade att jag först skulle till veterinären med hunden, och att det
kanske var han som skulle bli betalningsskyldig. Men det var först när
min stora starka kusin närmade sig som pappa polisen gav sig.
Tillbaka i Göteborg igen
åkte vi till Bjå Stjärnans Djursjukhus, där veterinären bara skakade på
huvudet: "Den här valpen är inte mycket att hålla på, men om du absolut
vill så kan vi ju försöka". Sorrel var utmärglad, uttorkad och hade grav
rakitis, han kunde knappt gå. Han fick näringsdropp och kalk insprutat
intravenöst. Varannan dag var vi sedan på sjukhuset där han fick
behandling, däremellan fick han inte gå mer än korta sträckor i koppel,
och måste bäras i trappor. Vi bodde på tredje våningen, utan hiss, och
jag hade även en tvååring som måste bäras i trapporna. Ett svårlöst
pussel. Men det gick.
Efter en tid kom ett
ilsket illa stavat brev med allehanda hotelser från pappa polisen, men
sedan jag skickat kopia av veterinärintyget och hotat tillbaka, med
Djurskyddsföreningen och med att han skulle bli betalningsskyldig för
veterinärkostnaderna, så hörde jag aldrig något mer. Jag tyckte bara
väldigt synd om den lilla dottern.
Sorrel blev i alla fall
en
frisk och stark hund till slut, en glad och tillgiven vovve som kunde
dra pulka i fjällen, som tävlade lydnad med gott resultat och som till
och med tog pris på utställning, trots den lätta kobenthet som blev
resultatet av hans sejour hos polisen i Köping.
Sorrel var dessutom
världens snällaste hund, och bästis med vår papegoja Bello. När han 11
år gammal dog i cancer var saknaden obeskrivlig. Det är den än idag.