Tungels

Uppfödning av svart och brun mellanpudel
Pudelns kärna: hjärta och hjärna

Schäfertiken Aniara

År 1985 hade vi under mer än tjugo år haft tre fantastiska, härliga colliehundar av brukshundstyp och därefter varit hundlösa under några år. Nu började det bli dags igen för en ny hund i huset. De colliehundar vi nu såg, tyckte vi mest bestod av päls och vackra ögon, var dessutom ofta skotträdda och allmänt lite för veka för vår smak. Så vad skulle vi nu välja, om inte en schäfer?

Efter moget övervägande och mycket letande fick vi så kontakt med Briahlz´ schäferkennel, med liten uppfödning av förstklassiga schäfrar. Så kom Briahlz Aniara till oss lagom till midsommaren 1985, 8 veckor gammal, fallen efter tyska importhannen Dachs vom Reusch undan Pierrings Ninotchka. Anja var redan från början en eftertänksam men positiv, glad och livlig liten hund, kolsvart med bruna tecken (färgen förändrades sedan och Anja blev ganska blond).

Det första hon fick vara med om tillsammans med oss var fyra semesterveckor i motorbåt i Stockholms skärgård, något som hon älskade från första stund. Hon simmade gärna långt och länge tillsammans med oss och lekte gärna för sig själv med kottar som hon plockade upp och lät rulla nerför någon klippa, för att springa ner och fiska upp dem ur vattnet och sedan göra samma sak en gång till. Hon tog sig dödsföraktande fram i de brantaste berg på ö-promenaderna och följde gärna med ut i jollen för att meta. Hon var en underbar hund och en underbar kompis i vått och torrt till Tomas, som då var 11 år gammal.


Anja och Tomas i jollen

Lydnadstävling på DTBK
 
Anja blev en förträfflig, noggrann och pålitlig tävlingshund och var vid två års ålder uppflyttad till högre klass spår, då hon plötsligt och oförklarligt blev skotträdd. Det hände en vanligt träningskväll på klubben då vi tränade skott under platsliggning utan förarkontakt tillsammans med Täby-polisen. Det hade hunnit bli mörkt ute. Vid första skottet satte sig Anja upp. Jag såg det från mitt gömställe och ropade åt henne att lägga sig igen. Vid andra skottet satte hon sig igen och jag gick tillbaka till henne, för att finna en Anja med vilt bultande hjärta och rädda ögon. Någon förklaring till den plötsliga skotträdslan fick vi inte fram, och så var den tävlingskarriären slut. Skotträdslan gick inte att bota, den blev snarare värre med åren. Hon drog sig i alla fall tillbaka obesegrad brukar vi säga, eftersom hon vann sin sista brukstävling.

Hon tog senare sitt LP (lydnadsdiplom) på hösten 1987, efter tre "raka ettor".

Anja var en perfekt "kurshund" som brukade vara med när jag höll kurs på brukshundklubben. Hon demonstrerade glatt och villigt både hur man ska göra och hur man inte ska göra. Hon gick på kommando och hämtade olydiga valpar och föste dem tillbaka till sina ägare. En oerhört lydig, klok och snäll hund var hon, som botade många, både människor och hundar, från deras schäferskräck.
 


Anja agerar rutschkana för kattungarna

Illrar är också kul!

Sara får gärna smaka
 
Anja var också både road av och snäll mot både barn och andra djur och lekte gärna med kattungar, illrar och annat löst folk. Sin "lillasyster" rottweilertiken Sara lärde hon både att vara lydig och att vara snäll mot andra hundar (även om det sistnämnda inte blev så helt lyckat... Sara förblev hela livet misstänksam mot alla andra stora hundar, eftersom hon blivit skrämd som liten).

Bus med Sara

Sara och Anja
 
Vi hade många underbara  skärgårdssomrar med Anja som skeppshund. Hon var alltid först i sjön när vi kom iland och sist upp ur vattnet och hon kunde simma hur långt som helst. Ibland simmade hon ut bara för att jaga måsarna som flöt omkring ute på fjärden, ibland simmade hon efter husse som åkt ut till en annan kobbe för att fiska, ibland simmade hon på långtur tillsammans med Tomas. Hon lämnade aldrig vårt lilla revir på de olika öarna och vi behövde aldrig var rädda för att hon skulle jaga eller skada något vilt, varken sjöfågel, mink, mårdhund eller öarnas får. Skärgårdsstiftelsens anställda vinkade glatt från sina båtar när de åkte förbi och såg att det var Anja som var på klipporna.

Glad hund!

Kom då Sara!
 
På vintern var Anja en stark och villig draghund som drog pulka med barn och matsäck i och som till och med drog matte understundom, när matte började bli trött i skid- eller skridskobenen. Sommartid hade hon en sulky som hon gärna drog med matkassarna eller någon liten passagerare i - mycket populärt bland våra barnbarn.

I fjällen

Med Isa och Leja

Med vårt barnbarn Max
 

Tyvärr hade Anja ett stort problem: hon var allergisk - mot människa och mot dammkvalster. Hennes första två år var ett enda stort kliande och hon hade vid två års ålder fått inte mindre än elva antibiotikakurer, somliga upp till 21 dagar långa. Vi beslöt att kastrera henne för att se om det möjligen var hormonellt betingat - och visst blev det bättre, men aldrig helt bra. Hon fick inte äta torrfoder utan vi lagade all mat till henne - inte så besvärligt när man väl lärt sig, och väl värt besväret. Trots sin medicinskt sett dåliga start i livet levde Anja ända till i slutet av september 1999 (hon blev alltså 14,5 år gammal) då hon fick en hjärnblödning och vi måste ta det tunga beslutet att låta henne gå till sina fäder. Hennes bästa kompis, vår pudeltik Isa, fick vara med tillsammans med oss när Anja lugnt somnade in. Vi tror att det var en trygghet för Anja och bra för Isa också.

Varje gång man mister en hund så tänker man att man aldrig kommer att få en sådan hund igen. Och visst är det sant, ingen hund blir som den förra, men nästa blir kanske lika bra fast på ett annat sätt. Men varje hund som försvinner lämnar ett stort tomrum i ägarens hjärta.

Vi har fortfarande mycket och god kontakt med Brita, Anjas uppfödare, som sköter våra hundförsäkringar och som öronmärker alla våra pudelvalpar. Brita har slutat med schäferuppfödning och övergått till den lite mer lätthanterliga borderterriern.

Nu kommer vi inte att byta ras igen utan vi håller oss till pudeln. Många tycker det var ett stort steg: att övergå från schäfer till mellanpudel. Men det är faktiskt två väldigt lika raser, bägge är intelligenta och måna om att vara till lags. Och du kan göra nästan allt med en pudel som du kan göra med en schäfer - utom möjligen att dra pulka med små barn i och att tävla i "skydds"!


Anja öppnar julklappar

Tomas och Anja

Sista fotot, sista dagen

Läs ur "Schäfertiken Aniaras berättelser"

Besöksräknare

Copyright © Annika Tungel, Tungels Pudlar 2000
2013-10-23