|
 |
Schäfertiken Aniara |
 |
|
År 1985 hade vi under mer än tjugo år haft tre fantastiska,
härliga colliehundar av brukshundstyp och därefter varit hundlösa under
några år. Nu började det bli dags igen för en ny hund i huset. De
colliehundar vi nu såg, tyckte vi mest bestod av päls och vackra ögon, var
dessutom ofta skotträdda och allmänt lite för veka för vår smak. Så vad
skulle vi nu välja, om inte en schäfer?
Efter moget övervägande och mycket letande fick vi så
kontakt med Briahlz´ schäferkennel, med liten uppfödning av förstklassiga
schäfrar. Så kom Briahlz Aniara till oss lagom till midsommaren 1985, 8
veckor gammal, fallen efter tyska importhannen Dachs vom Reusch undan
Pierrings Ninotchka. Anja var redan från början en eftertänksam men positiv,
glad och livlig liten hund, kolsvart med bruna tecken (färgen förändrades
sedan och Anja blev ganska blond).
Det första hon fick
vara med om tillsammans med oss var fyra semesterveckor i motorbåt i Stockholms skärgård, något
som hon älskade från första stund. Hon simmade gärna långt och länge
tillsammans med oss och lekte gärna för sig själv med kottar som hon
plockade upp och lät rulla nerför någon klippa, för att springa ner och
fiska upp dem ur vattnet och sedan göra samma sak en gång till. Hon tog sig
dödsföraktande fram i de brantaste berg på ö-promenaderna och följde gärna med ut i
jollen för att meta. Hon var en underbar hund och en underbar kompis i vått
och torrt till Tomas, som då var 11 år gammal. |
Anja och Tomas i jollen |
Lydnadstävling på DTBK
|
|
Anja blev en förträfflig, noggrann och pålitlig tävlingshund
och var vid två års ålder uppflyttad till högre klass spår, då hon plötsligt
och oförklarligt blev skotträdd. Det hände en vanligt träningskväll på
klubben då vi tränade skott under platsliggning utan förarkontakt
tillsammans med Täby-polisen. Det hade hunnit bli mörkt ute. Vid första
skottet satte sig Anja upp. Jag såg det från mitt gömställe och ropade åt
henne att lägga sig igen. Vid andra skottet satte hon sig igen och jag gick
tillbaka till henne, för att finna en Anja med vilt bultande hjärta och
rädda ögon. Någon förklaring till den plötsliga skotträdslan fick vi inte
fram, och så var den tävlingskarriären slut. Skotträdslan gick inte att
bota, den blev snarare värre med åren. Hon drog sig i alla fall tillbaka
obesegrad brukar vi säga, eftersom hon vann sin sista brukstävling.
Hon tog senare sitt
LP (lydnadsdiplom) på hösten 1987, efter tre "raka ettor".
Anja var en perfekt "kurshund" som brukade vara med när
jag höll kurs på brukshundklubben. Hon demonstrerade glatt och villigt både
hur man ska göra och hur man inte ska göra. Hon gick på kommando och hämtade
olydiga valpar och föste dem tillbaka till sina ägare. En oerhört lydig,
klok och snäll hund var hon, som botade många, både människor och hundar,
från deras schäferskräck.
|
Anja agerar rutschkana för kattungarna |
Illrar är också kul! |
Sara får gärna smaka
|
|
Anja
var också både road av och snäll mot både barn och andra djur och lekte
gärna med kattungar, illrar och annat löst folk. Sin "lillasyster"
rottweilertiken Sara lärde hon både att vara lydig och att vara snäll mot
andra hundar (även om det sistnämnda inte blev så helt lyckat... Sara
förblev hela livet misstänksam mot alla andra stora hundar, eftersom hon
blivit skrämd som liten). |
Bus med Sara |
Sara och Anja
|
|
Vi hade många underbara skärgårdssomrar med Anja som
skeppshund. Hon var alltid först i sjön när vi kom iland och sist upp ur
vattnet och hon kunde simma hur långt som helst. Ibland simmade hon ut bara
för att jaga måsarna som flöt omkring ute på fjärden, ibland simmade hon
efter husse som åkt ut till en annan kobbe för att fiska, ibland simmade hon
på långtur tillsammans med Tomas. Hon lämnade aldrig vårt lilla revir på de
olika öarna och vi behövde aldrig var rädda för att hon skulle jaga eller
skada något vilt, varken sjöfågel, mink, mårdhund eller öarnas får.
Skärgårdsstiftelsens anställda vinkade glatt från sina båtar när de åkte
förbi och såg att det var Anja som var på klipporna. |
Glad hund! |
Kom då Sara!
|
|
På vintern var Anja en stark och villig draghund som drog
pulka med barn och matsäck i och som till och med drog matte understundom,
när matte började bli trött i skid- eller skridskobenen. Sommartid hade hon
en sulky som hon gärna drog med matkassarna eller någon liten passagerare i
- mycket populärt bland våra barnbarn. |
I fjällen |
Med Isa och Leja |
Med vårt barnbarn Max
|
Tyvärr hade Anja ett stort
problem: hon var allergisk - mot människa och mot dammkvalster. Hennes
första två år var ett enda stort kliande och hon hade vid två års ålder fått
inte mindre än elva antibiotikakurer, somliga upp till 21 dagar långa. Vi
beslöt att kastrera henne för att se om det möjligen var hormonellt
betingat - och visst blev det bättre, men aldrig helt bra. Hon fick inte äta
torrfoder utan vi lagade all mat till henne - inte så besvärligt när man väl
lärt sig, och väl värt besväret. Trots sin medicinskt sett dåliga start i
livet levde Anja ända till i slutet av september 1999 (hon blev alltså 14,5
år gammal) då hon fick en hjärnblödning och vi måste ta det tunga beslutet
att låta henne gå till sina fäder. Hennes bästa kompis, vår pudeltik Isa,
fick vara med tillsammans med oss när Anja lugnt somnade in. Vi tror att det var en trygghet för Anja och bra
för Isa också.
Varje gång man mister en hund så tänker man att man
aldrig kommer att få en sådan hund igen. Och visst är det sant, ingen
hund blir som den förra, men nästa blir kanske lika bra fast på ett annat
sätt. Men varje hund som försvinner lämnar ett stort tomrum i ägarens
hjärta.
Vi har fortfarande mycket och god kontakt med Brita, Anjas uppfödare, som
sköter våra hundförsäkringar och som öronmärker alla våra pudelvalpar. Brita
har slutat med schäferuppfödning och övergått till den lite mer
lätthanterliga borderterriern.
Nu kommer vi inte att byta ras igen utan vi håller oss
till pudeln. Många tycker det var ett stort steg: att övergå från schäfer
till mellanpudel. Men det är faktiskt två väldigt lika raser, bägge är
intelligenta och måna om att vara till lags. Och du kan göra nästan allt med
en pudel som du kan göra med en schäfer - utom möjligen att dra pulka med
små barn i och att tävla i "skydds"! |
Anja öppnar julklappar |
Tomas och Anja |
Sista fotot, sista dagen |
Läs ur
"Schäfertiken Aniaras berättelser"
|
