Detta hände sig på den tiden när nästan alla människor var rökare, så även mina.

En kväll när husse gick in efter en sista kvällscigg i trädgården glömde han att jag också hade gått ut. Jag befann mig alltså plötsligt ensam ute, men inte gjorde det mig nå´t: det var i maj månad och både ljust och varmt ute. Jag makade mig tillrätta på min vanliga utsiktsplats vid rosenrabatten, la huvudet mellan framtassarna och njöt av tystnaden.

Under natten händer ett och annat i naturen, även i ett villaområde som vårt, och det blev en spännande och händelserik natt. Först kom rådjuret smygande på långa ben över tomten. Hon visste att jag visste var på grannens tomt som hennes två ungar låg och hon visste också att jag aldrig skulle skada varken henne eller dem. Så länge som hon håller sig borta från mina tulpaner har hon fri lejd över min tomt, och det vet hon också. Hon stannade och tittade lite förvånat på mig och sa: "Vad gör DU ute så här dags?". Så fortsatte hon värdigt över gräsmattan.

Värre var det med de retsamma hararna. De skuttar och hoppar och vill verkligen bli jagade och bara deras sätt att sitta på bakbenen och klippa med öronen och vifta med nosen kan reta gallfeber på vem som helst. Eftersom det var mitt i natten ville jag inte skälla och väcka grannarna, men jag kunde inte motstå frestelsen att ta några galoppsteg emot Jösse - och jösses, vilken fart det blev! Så var man av med honom.

På morgonkulan kom skatorna kraxande. De var som vanligt väldigt retsamma, övade looping över mig och försökte på alla sätt att få igång mig. Men jag vet ju att bästa medicinen mot såna retstickor är att inte låtsas om dem. Så de tröttnade snart och stack iväg upp till sin utsiktsplats, högst upp på högsta tallens torra topp. Husses 18 duvor kom också på besök och slog sig ner på takkanten, kuttrade och undrade vad jag hade för mig så okristligt tidigt.

Till sist kom sopgubbarna! Och då fick verkligen måttet vara rågat! Här har de kommit varje tisdagsmorgon och stulit ur vår soptunna, utan att jag kunnat försvara mitt revir! Nu hade jag chansen!!! Den här dagen blev det inga sopor stulna från min tomt, inga sopgubbar vågar sig in på tomten när en schäfer vaktar och skäller!

Då stack Matte ut huvudet genom fönstret och blev mäkta förvånad - "är Anja UTE???" - och så fick jag äntligen komma in. Det var faktiskt ganska skönt att slippa vakta längre, att få komma in lägga sig i sin sköna säng och sova till långt in på förmiddagen.

Jag ska inte berätta vad Matte sa till Husse, det lämpar sig inte i tryck.

Borttappade nycklar

En vacker höstdag var jag med matte på "klubben" och tränade sök tillsammans med några kompisar. Vi hade jättekul, det blev många sökrutor i skogen och många gubbar man fick springa och leta reda på. Jag älskar det!

När vi hade fikat klart efter träningen och skulle åka hem, upptäckte matte att hon hade tappat sin bilnyckel. Ack och ve. Matte brukade roa sig på våra promenader med att "tappa" handskar, nycklar och annat skräp, för att efter sisådär hundra meter säga "å, snälla Anja, jag har visst tappat dittochdatt, kan du kila tillbaka och leta?" Så man var ju van. Så vi gick ut i skogen och letade. Och letade. Och letade. Nålen i höstacken hade varit lättare att hitta. Det var en enda ynka nyckel i ett svart läderfodral, stort som en stor tumme, och verkligen inte lätt att hitta. Och sökområdet var STORT.

Till slut gav vi upp, gick tillbaka till klubbstugan och ringde efter husse, som lovade komma med reservnyckel så vi kunde ta oss hem. Under tiden fortsatte vi att leta kring stugan och parkeringsplatsen. Och, Eureka, jag hittade nyckeln - var säger jag inte. Och matte, hon märkte det inte ens, utan fortsatte att gå och glo i backen.

Nåväl, där gick man och bar ett fodral med bilnyckel i munnen utan att någon märkte det. Husse kom till slut, låste upp bilen och matte kommenderade "upp i bilen". Jag hoppade upp, vände mig om och sa: "men så titta då människa" och spottade ut nyckeln. Och då började matte GRINA! Och hon kramade mig och sa att jag var världens duktigaste och snällaste och underbaraste hund. Och alla kom och hurrade och sa att jag var världens duktigaste och snällaste och underbaraste hund.

Men det visste vi ju redan.