Tungels

Uppfödning av svart och brun mellanpudel och vit och svart toy pudel
Mottagare av Svenska Pudelklubbens Förtjänsttecken 2015
Pudelns kärna: hjärta och hjärna

Hänt i Hundgården 59

En strictly-dog-blog, september-oktober 2015

horizontal rule

November - ny månad, nytt blad

26 oktober. Det är slutet av oktober och nästan sommar fortfarande, solsken, vindstilla och 14 grader. Det var till och med ett ungt par som badade i Rösjön och vi kan sitta i trädgården och njuta ett glas sherry före lunch. Lyx! I rabatterna blommar det för fullt och de vinbär som vi inte har plockat av är jättegoda. Ur led är tiden.

25 oktober. Lillans valp är fyra veckor och bli mer och mer lik en riktig liten hund; hon springer omkring i köket, undersöker nyfiket alla leksaker och försöker bekanta sig med de andra hundarna. Men "mormor" Julia låter henne inte leka med de andra och helst skulle hon nog se att inte ens Lillan fick vara med sin valp. Valpen klättar nöjt omkring i Julias långa päls och försöker smacka på hennes tomma tuttar och Julia rullar sig som ett bo runt valpen och lägger huvudet över henne: "här kommer ingen och rör min (okejdå, kanske liiite grann Lillans också) valp". Gulliga är de.

Men hemma i valplådan är det fortfarande Lillan som har kommandot!

Oktober månads pudelpromenad gick i vackert nästansommarväder runt Rösjö ängar med fika i skogsbrynet. Idag var det ovanligt stökigt på promenaden. Där var tre unga pudelpojkar som inte har varit med tidigare och som Tessan och några till tyckte behövde tryckas till, så tvåbeningarna fick flera gånger rycka in och styra upp det hela. Det gillar vi inte - vi brukar ju vara så stolta över att pudlar aldrig bråkar med varandra. Det är väldigt ovanligt att det blir så oroligt i promenadflocken som idag och framför allt Tessan var väldigt uppvarvad - kanske för att två av killarna var hennes valpar i den senaste kullen.

Det var i alla fall väldigt roligt att se Tessans fina och trevliga söner Baloo och Balder, tack för att ni kom!

22 oktober. "När man får oväntat besök" och Svenska Kennelklubbens kennelkonsulent ringer på dörren för att kolla hur våra hundar har det (för första gången på tjugo år). Inte alls påläst om vilka vi är. Om man inte har Gevaliakaffe då så får han nöja sig med Neskaffe. Men han var väldigt trevlig. Och nöjd med oss när han gick, tror jag.

I tisdags kväll hade vi klippkurs med sju väldigt duktiga och ambitiösa deltagare och deras söta pudlar. En intensiv och trevlig kurskväll; det känns fint att kunna göra lite handfast nytta för pudlar och deras ägare. Inte minst för den lilla pudel som inte fått sina klor klippta, hon hade väldigt ont i sina tår eftersom klorna var alldeles alldeles för långa.

Nu är lillvalpen så stor att hon får vara med ibland och gosa vid TV:n om kvällen. Ni anar inte hur mysigt det är med en liten mjuk och varm pudelvalp i famnen!

Och på söndag är det pudelpromenad. Vi ses väl?

20 oktober. Lilla Fröken Rosenknopp gör framsteg och har fått börja prova på "vuxenlivet" - hon har fått klorna klippta, smakat riktig mat och varit med i köket och träffat övriga flocken. Och så har lilla fröken blivit rakad i sitt söta lilla fejs för första gången. Men åh vad trött man kan bli av fotografering!

Vi funderar och funderar på namn. Snart är det ju dags att registrera henne hos Svenska Kennelklubben och då måste vi ju ha hittat ett riktigt bra och passande namn. Celeste?

Nu är det i alla fall definitivt höst, träden är röda och gula och morgondimmorna ligger tätt över Skarpäng och över Rösjön. Visst är hösten vacker?

Här kan du om du klickar se fem glada pudlar som verkligen gillar hösten!

18 oktober. Vilken underbar höst vi har! Fast jag kan ju inte låta bli att tänka på att det förmodligen är miljöförstöringen som vi har att tacka för det sommarlika vädret.

Lilla Prinsessan Rosenknopp har fyllt tre veckor och är en riktig praktbebis. Undra på det, med en sådan praktmamma! Lilla njuter verkligen av att vara mamma och ligger hela dagarna och njuter av sin dotter uppe i valprummet, med P2-musik på radion. Det märks att hon är väldigt glad för sin valp och jag är väldigt glad för att jag vågade satsa en gång till. Se här hur bebisen har vuxit!


Fem dagar

Tio dagarr

Tjugo dagar
Här finns en liten filmsnutt på valpen vid tio dagars ålder: Videofilmer

15 oktober. Lillans valp har fått vackra svarta ögon och ben som går att gå med - hon har redan kommit upp på benen, trots sin tjocka mage. Idag väger hon 650 gram och ska få sin första avmaskningskur. Usch, det är aldrig roligt att ge så små valpar gift (för det är det ju), men alternativet är ännu tristare; mask i magen vill ju ingen ha. Jag brukar avmaska första gången under tredje levnadsveckan och sedan två gånger till, varannan vecka. En enda gång har en valp reagerat med illamående - år 2004, men det är ändå alltid lite läskigt att ge maskmedel tycker jag.

Idag är det sexton år sedan vår fina Lejas D-valpar föddes, sex vackra svarta barn med "Billy" som pappa. Det var en krånglig valpning eftersom den femte valpen var så stor och kom med bakåtslagna framben (precis som Lillans vita hanvalp nu senast), så han satt fast länge med bara huvudet utanför. Och skrek ilsket. Men till sist lyckades Ingemar och jag dra ut honom och han utvecklades till en stor och stark pojke med massor av karisma. Han registrerades som "Modiga Maskrosen" (Daring Dandelion) eftersom han var så tuff vid födseln. Alla de här sex valparna har levt länge (tre stycken har gått bort nyligen, vid nästan 16 års ålder) men idag är det bara en kvar i livet: Tungels Dashing Dogwood (skogskornell) - "Linus" i Tjällmo. Grattis till dig Linus!

Den gången var den enda gången som någon tik blivit dålig efter valpningen. Lejan hade över 40 graders feber i flera dagar efteråt. Jag var så orolig för henne och lovade henne att det var hennes sista kull (hon hade fått valpar en gång tidigare). Hon var en så duktig och vårdande liten mamma som tog hand om sina barn trots att hon själv var sjuk och hade säkert gärna velat ha flera barn - fast det löste hon genom att vara hjälpmamma till alla kommande valpkullar. Hundar är underbara!

10 oktober. Lilla Prinsessan Rosenknopp är idag precis två veckor gammal; hon väger redan 530 gram, ögonen börjar öppnas och hon börjar kravla omkring i valplådan. En riktig praktbebis är hon! Det kommer att bli svårt att lämna bort henne, men jag kan ju bara inte ha fler pudlar än jag har.

Nu börjar vi fundera på lämpligt namn - något på bokstaven C ska det vara, gärna med anknytning till vin eller till blommor. Chianti, Campari (fast det är ju inget vin), Camomill? Och det ska vara något som går att förkorta till ett bra vardagsnamn - jag vill absolut att hon även till vardags ska kallas för något på bokstaven C! Och så har jag ju en massa andra krav på den perfekta valpköparen förstås.

Visst ser hon ut precis som en liten isbjörn? Hon är underbar.

3 oktober. Lillan är en supermorsa! Den lilla tiken är nu en vecka och har redan fördubblat sin födelsevikt: från 155 gram till 310. I morse - så nu väger hon säkert ännu lite till. Hon är så fin!

1 oktober. Lilla Prinsessan Rosenknopp växer så det knakar och efter fyra dagar har hon ökat i vikt från 155 till 217 gram i. Lillan är en trygg och glad liten mamma och verkar helt omärkt av sin besvärliga valpning. En riktig liten tuffing är hon!

27 september. Igår valpade Lillan och en jättefin vit tikvalp ligger nu och smackar nöjt i korgen tillsammans med sin duktiga mamma. Tyvärr gick det inte att rädda den fina hannen som föddes först - han var väldigt stor (195 gram) och satt fast länge med huvudet först och bakåtslagna framben. Innan vi till sist lyckats få ut honom kippade han bara efter andan och det gick inte att återuppliva honom, trots alla försök under mer än en halvtimme. Det var rörande att sedan se Lillan slicka och pyssla om den döda sonen. Men när den lilla tiken kom ut, lätt och snabbt, passade jag på att ta bort honom och det var hon nöjd med.

Vi gläds i alla fall åt den fina lilla tiken som vi fått, och åt att vår underbara duktiga Lillan är glad och mår bra.


Lillsessan ett dygn gammal

Pojken
September månads pudelpromenad gick till Fjätursängarna i strålande höstväder. Tyvärr tappade vi bort halva skaran någonstans i skogen på vägen dit - hoppas att de hittade hem igen.

Eftermiddagen och kvällen gick åt till bad av fyra vovvar: Lillan (som blev av med valpningskletet)och Tessan, Allan och Julia. De som varit med på dagens promenad var leriga och fulla av kardborrar, men Rhonda (som är hos oss under mattes och husses semester) och Elsie var inte riktigt lika lortiga och fick nöja sig med borstning. Ack ja, man har alltid något att syssla med när man har huset fullt av pudlar!

24 september. Chockad. Fick just veta att en av mina tidigare fodertikar "togs bort" redan den 25 februari. Hon var ingen ungdom, hon hade Cushings syndrom och det var förmodligen rätt beslut, men jag är väldigt besviken för att jag inte fått veta det tidigare. Jag är väldigt mån om att följa upp alla våra valpar, och särskilt då förstås en tik som jag har delägt, haft mycket hand om genom åren, klippt och också ställt ut - OCH som har varit här och valpat. Besviken och ledsen.

22 september. Idag har vi många att fira, både Bina-valparna i F-kullen som fyller 13 idag, och Tessans fem fina valpar i Viva B-kullen som blir ett år! Stort grattis och många pudelpussar vill vi skicka till er allihopa! Några av er har varit här idag och några kommer hit ikväll, men: ingen nämnd, ingen glömd.

20 september. Vi firar Rhonda som fyller sju år - med thaimat och tårtkalas.

17 september. Om ett par veckor hoppas vi att de här två små vita bebisarna som ligger i Lillans mage kommer ut i stora världen. Det ska bli så härligt med valpar igen!

 

Lillan är en ovanligt klok och förnuftig liten pudel, hon låg absolut stilla på rygg under röntgenkameran. Hon är verkligen en lättsam liten hund, så cool i alla lägen.

Igår och idag har saxarna gått varma i mitt lilla "trim", både Vinnas och Allans tjusiga utställningsfrisyrer har fått skatta till förgängelsen. Det känns faktiskt väldigt skönt - inga långa huvudhår att snodda längre och inga pälsmassor att torka efter promenaden i regn. Och alla eventuella utställningsbekymmer (anmäla? inte anmäla?) kan läggas på hyllan. Nu kan man koppla av.
Visst blev de ganska fina i sina tuffa frillor?
11 september. Hemma igen, efter vår sedvanliga sensommarresa till Gotland och Öland. Allan har debuterat i utställningsringen, med fint resultat. Han fick betyget "Excellent" både i Visby och på Böda Sand (så numera kallas han för His Excellency). I Visby dömde på lördagen den danska rasspecialisten Annette Bystrup, en domare som verkligen såg att både gilla hundar, människor och att döma - så roligt det var att få visa hund för henne! Hennes kritik av Allan:

"Maskulin, välproportionerad. Välvinklad fram och bak, utmärkt rak front med utmärkt förbröst. Välmejslat huvud med fyllig topknot. Mörka sneda ögon, välplacerade öron med korrekt längd. Elastisk päls, välburen svans. Rör sig lätt och fjädrande. Ännu något ofärdig i fronten, men passande till åldern."

Söndagens utställning dömdes av en domare från Australien (inget namn här). Jag undrar varför man hämtar hem en domare från andra sidan jordklotet, som uppenbarligen varken gillar hundar eller tycker det är kul att vara domare (och som med jämna mellanrum går bakom domartältet och röker och kastar sina fimpar i gräset). Butter, tystlåten och hårdhänt mot hundarna var han. Allan trivdes inte alls med hanteringen, kröp ihop på bordet och ville inte visa sig. Ett "Very Good" blev betyget och "Needs more ring experience". Jovisst.

På Öland dömde den svenska Birgitta Hasselgren, en väldigt vänlig och trevlig domare som hanterade alla hundar vänligt, talade med varje utställare och som tyckte Allan var "Excellent". Såklart. Jag är så nöjd med min lille prins!

Självklart har vi åkt runt öarna och sett oss omkring, och självklart ser vi till att parkera någonstans vid havet, där vi har "egen tomt" så hundarna får vara fria och så att vi kan bada och sitta och njuta av soluppgång eller solnedgång. Några dagar var lite grå och blåsiga, men mest har vi haft fint väder. Så vi är nöjda med vår semester!

Vår tomt på Gotland

Morrondopp vid Lautershorn

Fårö fyr

Allan vaktar sina saker!

Vår tomt på Öland

Nu går vi in i gamla gängor igen, Tessan klär sig i sin gamla babykorg och Tussi har varit här för bad och klippning.

Ett tråkigt besked fick vi härom dagen - Lejas son med Black Donavan of Idadoun har gått bort, nästan 16 år gammal. Så nu är det bara två valpar kvar i den kullen. Men sånt är ju livet, det tar slut.

Lite upprörd blev jag i går. Varför kastrerar man en sju månader gammal Bichon Frisé-pojke? Varför snöpa en valp i onödan? Ja, nu vet jag att jag både sticker ut hakan och trampar på ömma tår, men om jag bara kan förhindra en enda onödig kastration så är det värt det. Jag fattar inte varför många veterinärer är så snabba med att förorda onödig kastrering - SKK är absolut emot det. Hundar liksom människor behöver sina hormoner för att växa och utvecklas till en stark och frisk individ och inte bli indolent och fet, ständigt hungrig och kanske också inkontinent. Jag vet hur det känns att komma i klimakteriet - inte kul - och det är förmodligen samma sak för alla djur.  Vi har varit tvungna att kastrera två tikar av hälsoskäl (en schäfer och en pudel) och bägge har sedan fått lov att sova med blöja om natten. Och skämts för det.

Så - snälla du som eventuellt funderar på att kastrera din tik eller hanne - tänk efter noga om det verkligen behövs!

 

free web stats

Copyright © Annika Tungel, Tungels Pudlar 2000
2016-02-18